15/5-10 I tavlan är allt bara en hinna.
Det skulle kunna vara det perfekta vykortet.
Ett sånt där semesterkort som man skickar till släkt och vänner, och på baksidan kladdar man ner "Hej, här är allt bra. Tänker på er!", även om man nästan glömt bort att vännerna hemma finns.
Sol. Solens strålar kysser den varma hyn på mage och rygg. Hans muskulösa armar.
Han går sakta, som att han faktiskt väntar på att någon ska se honom och förvandla honom till ett motiv på en tavla. Det blonda håret gnistrar och är bakåtkammat. Det ser rufsigt ut men är egentligen noggrant stylat och varje strå ligger på rätt plats och skapar perfektion. Ljusa jeans, utslitna av sand, sol, vind och vatten. De hänger löst runt hans hårda höfter. Nakna fötter i varm sand.
Jag vet att han har sett mig. I hans havsgröna ögon blåser att oväder förbi. Tusen tankar reflekteras bakom ögonens lins. Han är så lätt att läsa. Varje tanke avslöjas av de där granskande ögonen.
Jag bryr mig inte, det finns ingen lag som säger att man inte får titta. Och beundra. Känna åtrå. Längtan. För det är ingenting man själv som människa kan bestämma. Så jag kan inte heller be om ursäkt för mig. Jag är ju bara människa med mänskliga känslor, behov och tankar.
Han sätter händerna i byxfickorna. En lätt muskelförändring i mage och överarmar. Jag biter mig i läppen och känner smaken av honom. Hans kropp. Jag kan inte sätta ord på om det är salt, sött eller bittert. Men det är i alla fall en smak som jag aldrig mer kommer känna annat än i fantasin.
Kan man förstöra en människa inifrån?
Liksom gräva ur kroppens alla organ, alla känslor och alla sinnen. Så att allt som återstår är ett tomt, vandrande skal? Och det enda som det skalet livnär sig på är minnen från förr?
