kawokawstudio

Hög musik mötte mig när jag klev in genom dörren efter att ha knackat snabbt tre gånger. Jag sparkade kvickt av mig de slitna conversen med blicken fäst på soffan i vardagsrummet. I den satt han, hans nacke väl synlig och det svarta håret spretade åt alla håll som vanligt. Under de sekunder jag stod och krånglade med att få av mig skorna som har hårt knytna så hann han tända en cigg, och en smal ljusblå strimma rök spred sig upp mot taket i rummet. Så fort jag fick av mig skorna så skyndade jag mig in i rummet, runt soffan och satte mig ner i soffan bredvid honom. Den välbekanta doften av hårspray, rök, parfym och doften av Honom fyllde mina lungor och jag tog ett djupt andetag. Jag var lika kär i doften som jag var i honom. Det tog sekunder som kändes som en evighet innan han vände sitt ansikte mot mig och hälsade. Han sträkte fram ciggarettpaketet mot mig och nickade mot tändaren som låg på bordet. Jag minns hur jag suckade inombords medans jag tog en cigg i munnen och tände den lite tafatt. En Level-ciggaret var inte det jag egentligen ville ha mot mina läppar.

Han sappade kanal på teven och jag iaktog hur varje muskel i hans arm och hand spändes när han tryckte hårt på tevedosan, glömde bort att jag hade den där cigaretten mellan mina fingrar och små askkorn föll ner på mina nya svarta jeans.     Men det märkte jag inte då.
”Haft en bra dag?” mumlade han och gav mig en snabb blick igen och blåste ut ett tjockt moln av rök mot mig. Det var då jag blev medveten om min egen cigg och askade snabbt i en tom mugg på bordet. Jag sopade bort askflingorna från mina byxor medans jag svarade att den hade varit bra. Jag kunde inte hjälpa att le och flyttade mig lite närmare honom, så diskret jag kunde såklart.
”Hur har din dag varit då? Hänt något kul?” frågade jag och strök med fingrarna över mitt eget ben där flingorna tidigare vilat och snuddade med mening vid hans lår. Diskret där också, såklart. Han log lite grann och jag såg att han fösökte dölja det genom att sätta ciggen mellan läpparna igen.
”Som vanligt. Rich ringde och väckte mig vid tolv och ville att jag skulle bli med honom och..” han hejdade sig snabbt och blicken svepte över det röriga soffbordet. ”..fixa en sak hos en polare.” Han såg på mig igen och log mot mig, som att han bad om ursäkt för något. ”Och så har jag gjort klart den där tavlan du tjatat om så länge att jag skulle avsluta.” 

Efter minuter av att övertyga honom att visa mig tavlan, så följde han snart efter mig in i det lilla rummet bredvid vardagsrummet. Mot väggen närmast dörren stod tavlan som hade varit det första jag såg första gången jag kom till hans lägenhet för bara en och en halv månad sedan. Han sa att den då hade varit halvklar i flera månader men jag minns hur jag fick lite av den röda färgen på fingertopparna när jag försiktigt drog med fingrarna över ena hörnet. Han märkte det nog aldrig och jag sa ingenting om det heller. Nästa gång jag fick komma hem till honom så hade han ställt undan tavlan i det andra rummet. Genom en tjuvkik genom dörren på halvglänt hade jag sett att hela rummet var fyllt med tavlor i olika färger och mönster. Men alla verkade ändå ha samma tema, samma känsla.

”Hoppas du är nöjd nu, när den är klar.” log han och la en arm om mina axlar. Jag blev alldeleas varm i kroppen, precis som varje gång han rörde vid mig. Magen bubblade och kinderna verkade fatta eld. Jag lutade mig mot honom, andades in hans doft och efter några sekunder vi stått sådär så lutade jag pannan mot hans bröst. Han la den andra armen om mig och kramade om mig hårt, tog ett djupt andetag när han borrade in näsan i mitt hår.

”Den är jättefin förresten” log jag och och pressade honom lite hårdare mot mig.

Jag vill ha dig här.
Känna hur varje slag från din puls ger mig ny kraft.
Hur din värme sprider sig till varje vrå i min kropp
och får mitt hjärta att hitta en ny rythm.

När jag var, sådär tio eller elva år så brukar jag och mina kompisar alltid leka större.

När vi lekte var vi inte tio, elva år utan då var vi sjutton, arton och kanske nitton år gamla. Då, på den där rasten mellan svenska och mattelektionen var jag inte Emelie, tio år. Jag var Elin, arton.
När jag lekte så hette jag Elin. Det var det finaste namnet jag visste och Elin, hon var stor och cool. Elin, alltså jag, hade en egen lägenhet och handlade all min mat och alla mina fina kläder själv. På dagarna var jag i skolan och där hade jag klasskamrater, kompisar och mina bästa vänner som jag på håltimmarna skrattade, skvallrade och var ute på stan med. Jag tyckte mycket om skolan och ansträngde mig utan problem och fick bra betyg. Även de ämnen som jag tyckte var svåra, så som matte och natur, ansträngde jag mig i och klarade lätt av. Jag var alltid på bra humör och alla dagar var lika roliga, i mitt liv som Elin18. Och jag hade högar av läxor hemma i lägenheten, men då var det jättekul att räkna x och yn, läsa om kroppen och hur ett öga fungerar, skriva A-fyrasidor med uppsattser och engelskaglosor var också jätteroligt, tyckte jag. Jag hade en mobiltelefon också, en alldeles egen som det ofta ringde i eller som surrade av sms från mina klasskamrater, kompisar och bästa vänner. Jag hade även en dator som jag skrev på ibland, en bärbar. Ibland.

Efter skolan, när jag inte gjode mina jätteroliga skoluppgifter, så var jag ute på stan med mina kompisar, och shoppade. Kläder och smink, en ny väska kanske. Och på helgerna åkte jag kanske hem till min familj och hälsade på. De hade hund, katt och kanske något annat roligt djur. Åh, jag, Elin18, hade en häst också! Ibland. Den hade jag när jag kände för det. Om jag inte åkte hem på helgerna så fanns det alltid någon fest jag kunde gå till. Där mina klasskamrater, kompisar och bästa vänner var, tillsammans med massa nya människor, tjejer och killar. Där spelades hög musik och alla var jätteglada.

Jag drack kaffe också, för det gjode man som stor artonåring.

Nu är jag sjutton år och jag heter fortfarande Emelie. Elin är inte världens finaste namn för mig längre heller. Jag har en egen lägenhet och köper min egen mat och om jag väl har pengar över så kanske jag kan köpa en tshirt en månad. Dagarna tillbringar jag i skolan där jag har klasskamrater och vänner som jag tillbringar lektionerna med vid samma bord, och som jag tillbringar lunchrasten och håltimmar med. Och jag trivs som fisken i vattnet med dom, underbara människorna. Jag anstränger mig i skolan men det räcker inte alltid till. Jag tycker att det är kul i skolan, men absolut inte alla ämnen. Är det någon ämne jag tycker är svårt så anstränger jag mig i kanske en timma eller två innan jag lägger ner det helt. Jag har bra betyg. Bättre i vissa, sämre i andra. Jag ser inte alla dagar som roliga och mitt humör svänger lätt från höger till vänster, från toppen till botten. I min lägenhet ligger högar och högar av läxböcker och uppgifter som skriker sig hesa efter mig.
Och det är inte ofta med ett leende på läpparna som jag läser, eller skriver om ögat, kroppen, x och yn eller A-fyra långa sidor med uppsatser. Jag har en mobiltelefon, en alldeles egen som det ringer och surrar av sms i. Jag har en egen bärbar dator som jag skriver på också. Läxor så som annat.

Efter skolan, när jag inte sitter och skriver mig svettig av alla arbetsuppgifter, så ser jag på teve eller hänger hos någon kompis. Tar en fika på stan. När jag har pengar så kan det även bli så attjag handlar, som sagt. Oftast går pengarna som inte går till mat eller annat till lägenheten, till hårspray eller en ny kajal. På helgerna åker jag hem till min familj och hälsar på. Och jag har fester att gå till men där är inte mina klasskamrater, där är mina andra kompisar som går i en annan skola, en annan stad. Där spelas hög musik och alla har ”a good time”. Jag har ingen häst, inte ens ibland. Jag har en underbar pojkvän dock. Men så som kärlek till en pojkvän tänkte jag aldrig på när jag var liten och lekte. Iallafall inte i stora mängder, kanske en dag jag kände för att ha en pojkvän. Och då hade jag det. Idag fyller den där killen hela mitt huvud med tankar till honom, och hela mitt hjärta ligger i hans händer.

Men jag dricker kaffe.