Herregud, jag går i trean.
Sista året i gymnasiet. Sista ring. Slutkicken, Last year. Jag har precis avslutat mitt sista skol-sommarlov i hela mitt liv. Nästa sommar så klassas jag inte längre som student. Jag är då vuxen. Men ska jag vara ärlig så känner jag ingen som helst skillnad på att ha mitt schema plaserat längst ner på schematavlan, som att ha det högst upp eller i mitten. Det känns som att mina år på gymnasiet har varit tidlösa, att allting varit en enda kurs och inte indelat i tre år.
Jag la ingen uppmärksamhet på det när jag såg en affisch om att det är studentmösse-provning på fredag. Så såg jag att jag fått ett mail om att jag ska befinna mig på den provningen och det var då jag hajade till; herregud, jag går i trean. Och det är många tankar som kretsar i mitt huvud just nu.

Jag fyller arton år på tisdag. Jag blir myndig och jag klassas som vuxen.
Eller vuxnare. Mognare. Ansvarsfullare. Jag behöver inte längre be mamma eller pappa ringa och sjukanmäla mig och jag får skriva på egna kontrakt för det mesta. Jag får gå på krogen och om jag skulle vilja så får jag köpa cigaretter på ICA. Ska jag vara ärlig så känner jag ingen skillnad. Jag känner mig lika tidlös som tiden på gymnaset har varit för mig. Det är bara så att jag får ta ett steg längre i livet, hitta ett jobb och kanske flytta långt bort.

Men jag har märkt att det är många som ser det som en stor skillnad. De som börjat årskurs ett i år är småttingar och bara för att de inte kan de programmen vi kan, som gått där två år längre, så är de dumma i huvudet och bör inte slösas tid på. Hittar de inte till klassrummet efter två dagar så är de idioter. Som att de är dumma som går i ettan. Som att de själva skulle kunna bestämma om de skulle bli födda år 1992 eller 1994.

Att knyta nya kontakter är viktigt, speciellt nu när man ska ut i arbetslivet. Det har jag hört ofta och jag tar de chanser jag kan. Och vad spelar det för roll om det är en -94a eller en -92a som ger mig den kontakten? Vad jag vill komma med detta är nog att prata om karma.

Vad om jag skulle slänga ut mig kommentarer så som att ”Herregud, jag vill inte jobba med småttingarna!” till en person som jag upptäcker om några år ska bli min chef? Den där killen som jag tycker nu är dum i huvudet kanske står som framgångsrik företagare om några år, och jag läser om det i tidningen när jag äter mina frukostflingor klockan ett på dagen. Jag, som var så mallig och valde vilka jag ville prata med och inte, kanske står och knackar på den utfrystes dörr om några år. Kommer han eller hon då öppna?

Gymnasiet är en stor tid för dig. Den är den sista stigen ut till vuxenlivet och varje kontakt och kunskap du kan få ska du ta vara på! Det har jag lärt mig under min treåriga långa kurs. Ta vara på tiden. Även om du inte kommer jobba med det som du går gymnasieutbildning till att bli, så kan du ha användning av något det du lärt framöver.

Det skulle kunna vara det perfekta vykortet.
Ett sånt där semesterkort som man skickar till släkt och vänner, och på baksidan kladdar man ner "Hej, här är allt bra. Tänker på er!", även om man nästan glömt bort att vännerna hemma finns. 

Sol. Solens strålar kysser den varma hyn på mage och rygg. Hans muskulösa armar. 
Han går sakta, som att han faktiskt väntar på att någon ska se honom och förvandla honom till ett motiv på en tavla. Det blonda håret gnistrar och är bakåtkammat. Det ser rufsigt ut men är egentligen noggrant stylat och varje strå ligger på rätt plats och skapar perfektion. Ljusa jeans, utslitna av sand, sol, vind och vatten. De hänger löst runt hans hårda höfter. Nakna fötter i varm sand.


Jag vet att han har sett mig. I hans havsgröna ögon blåser att oväder förbi. Tusen tankar reflekteras bakom ögonens lins. Han är så lätt att läsa. Varje tanke avslöjas av de där granskande ögonen.

Jag bryr mig inte, det finns ingen lag som säger att man inte får titta. Och beundra. Känna åtrå. Längtan. För det är ingenting man själv som människa kan bestämma. Så jag kan inte heller be om ursäkt för mig. Jag är ju bara människa med mänskliga känslor, behov och tankar. 


Han sätter händerna i byxfickorna. En lätt muskelförändring i mage och överarmar. Jag biter mig i läppen och känner smaken av honom. Hans kropp. Jag kan inte sätta ord på om det är salt, sött eller bittert. Men det är i alla fall en smak som jag aldrig mer kommer känna annat än i fantasin.

Kan man förstöra en människa inifrån?
Liksom gräva ur kroppens alla organ, alla känslor och alla sinnen. Så att allt som återstår är ett tomt, vandrande skal? Och det enda som det skalet livnär sig på är minnen från förr?

Jag minns en tidig sommar.
Det var kväll, vi var i din lägenhet. Nu din förra lägenhet.
 Solen var påväg ner utanför och luften var ljummen. Himelen var färgad röd, orange och gul och småfåglar kvittrade. Vi hade dörren öppen och hade köpt snacks och dricka för kvällen, eftersom vi skulle se på film sittandes tätt intill varandra i din vinröda soffa. Men så bestämde vi oss för att sitta ute ett tag i sommarkvällen, dricka lite dricka och röka en cigarett. Men du hade inga utemöbler på den kaklade fyrkanten utanför bakdörren. Så vi bar ut dina två fotöljer.

Vi satte ut dem mot varandra, så att de satt ihop. Och så satte vi oss ner i varsin och knödde med benen för att få plats. Vi åt ostbågar. Och drack öl. Och rökte en cigg. Solen värmde. Vi pratade, skrattade och bara var tillsammans där ute, på din förra uteplats, sittandes i dina två fotöljer. Mittemot varandra. Båt. Du sa att vi byggt en båt.

Jag kommer aldrig glömma den kvällen.
Den var så typiskt "oss".
♥

http://kawokaw.blogg.se/2009/may/45-09-jag-har-en-harspray-som-luktar.html#comment
en länk till ett inlägg jag skrev 4/5-2009, om hur många minnen man får tillbaka bara av en doft. Jag var med om exakt samma sak som i det inlägget just för några minuter sedan.

Jag kollar aldrig på OS. Speciellt inte skidor. För att jag tycker det är tråkigt att se på människor som i timmar sliter sig fram på ett par skidor med dregglet hängades som vattenfall ur munnen. Är det något med skidor som är kul att se på så är det freestyle. När de åker ner för en backe och sedan hoppar och gör trix, trippelvoltrar och svängar åt alla håll&kanter. Det är coolt. Men haken med den delen är att efter ett hopp så visar teven samma hopp sju gånger, omochom igen. Det tråkar ut mig.
(Nej, jag gillar inte sport överhuvudtaget och har aldrig gjort så det är nog grunden till mina åsikter.)

Men igår !
Efter att jag, mamma, pappa och Chris hade rockat loss i flera timmar med Rockband, så knäppte vi över till teven och där var OS, skidor. Och där satt vi i en timma och skrek och hejade! Ja, även jag! Det var även första gången jag sett på OS i mer än tio minuter i sträck. Hjärtat slog nog i tre hundra slag i minuten när svensken drog ifrån och sekunderna mellan han och de andra blev tolv sekunder, sjutton, tjugo och tjugofem.
"GE INTE UPP NU DÅ!" skrek vi i kör samtidigt som teven berättar att han har tre varv kvar. Fyfan. Så stressad har jag nog aldrig varit.

Och så mycket som jag skrek i slutet, när de andra började komma ikapp, så mycket har jag aldrig skrikit till teven. Var så rädd att han (kan inte namnen på dem dock) skulle köra slut på alla krafter och inte få någon medalj alls, men PUH, det fick han. Och den andra svensken som kämpat med att bromsa ner de andra under de loppen också! Vilket jobb han gjorde. Det vat verkligen laganda i tävlingen igår! 
G R A T T I S ,  S v e r i g e !

Och idag tror jag det är många norskar som svär. Svenskar bröt av deras stavar och hej&hå. MA-HA, nu kan jag reta min norsk för att Sverige var bättre är Norge. De som är så malliga över sina skidåkare. Ja, så nu får man passa på att skryta över detta lopp!

Så nu förtiden säger jag inte att jag inte ser på OS för att det är tråkigt - det är för jobbigt! Stressigt, rustrerande. Jag pallar inte. haha, så stressad som jag var igår .. jag vet inte när jag var så stressad sist. Och spänd. Ja, det var spännande. Jag blottar mig och erkänner.
OS var faktiskt spännande.

bild från aftonbladet.se

Hög musik mötte mig när jag klev in genom dörren efter att ha knackat snabbt tre gånger. Jag sparkade kvickt av mig de slitna conversen med blicken fäst på soffan i vardagsrummet. I den satt han, hans nacke väl synlig och det svarta håret spretade åt alla håll som vanligt. Under de sekunder jag stod och krånglade med att få av mig skorna som har hårt knytna så hann han tända en cigg, och en smal ljusblå strimma rök spred sig upp mot taket i rummet. Så fort jag fick av mig skorna så skyndade jag mig in i rummet, runt soffan och satte mig ner i soffan bredvid honom. Den välbekanta doften av hårspray, rök, parfym och doften av Honom fyllde mina lungor och jag tog ett djupt andetag. Jag var lika kär i doften som jag var i honom. Det tog sekunder som kändes som en evighet innan han vände sitt ansikte mot mig och hälsade. Han sträkte fram ciggarettpaketet mot mig och nickade mot tändaren som låg på bordet. Jag minns hur jag suckade inombords medans jag tog en cigg i munnen och tände den lite tafatt. En Level-ciggaret var inte det jag egentligen ville ha mot mina läppar.

Han sappade kanal på teven och jag iaktog hur varje muskel i hans arm och hand spändes när han tryckte hårt på tevedosan, glömde bort att jag hade den där cigaretten mellan mina fingrar och små askkorn föll ner på mina nya svarta jeans.     Men det märkte jag inte då.
”Haft en bra dag?” mumlade han och gav mig en snabb blick igen och blåste ut ett tjockt moln av rök mot mig. Det var då jag blev medveten om min egen cigg och askade snabbt i en tom mugg på bordet. Jag sopade bort askflingorna från mina byxor medans jag svarade att den hade varit bra. Jag kunde inte hjälpa att le och flyttade mig lite närmare honom, så diskret jag kunde såklart.
”Hur har din dag varit då? Hänt något kul?” frågade jag och strök med fingrarna över mitt eget ben där flingorna tidigare vilat och snuddade med mening vid hans lår. Diskret där också, såklart. Han log lite grann och jag såg att han fösökte dölja det genom att sätta ciggen mellan läpparna igen.
”Som vanligt. Rich ringde och väckte mig vid tolv och ville att jag skulle bli med honom och..” han hejdade sig snabbt och blicken svepte över det röriga soffbordet. ”..fixa en sak hos en polare.” Han såg på mig igen och log mot mig, som att han bad om ursäkt för något. ”Och så har jag gjort klart den där tavlan du tjatat om så länge att jag skulle avsluta.” 

Efter minuter av att övertyga honom att visa mig tavlan, så följde han snart efter mig in i det lilla rummet bredvid vardagsrummet. Mot väggen närmast dörren stod tavlan som hade varit det första jag såg första gången jag kom till hans lägenhet för bara en och en halv månad sedan. Han sa att den då hade varit halvklar i flera månader men jag minns hur jag fick lite av den röda färgen på fingertopparna när jag försiktigt drog med fingrarna över ena hörnet. Han märkte det nog aldrig och jag sa ingenting om det heller. Nästa gång jag fick komma hem till honom så hade han ställt undan tavlan i det andra rummet. Genom en tjuvkik genom dörren på halvglänt hade jag sett att hela rummet var fyllt med tavlor i olika färger och mönster. Men alla verkade ändå ha samma tema, samma känsla.

”Hoppas du är nöjd nu, när den är klar.” log han och la en arm om mina axlar. Jag blev alldeleas varm i kroppen, precis som varje gång han rörde vid mig. Magen bubblade och kinderna verkade fatta eld. Jag lutade mig mot honom, andades in hans doft och efter några sekunder vi stått sådär så lutade jag pannan mot hans bröst. Han la den andra armen om mig och kramade om mig hårt, tog ett djupt andetag när han borrade in näsan i mitt hår.

”Den är jättefin förresten” log jag och och pressade honom lite hårdare mot mig.

Jag vill ha dig här.
Känna hur varje slag från din puls ger mig ny kraft.
Hur din värme sprider sig till varje vrå i min kropp
och får mitt hjärta att hitta en ny rythm.

När jag var, sådär tio eller elva år så brukar jag och mina kompisar alltid leka större.

När vi lekte var vi inte tio, elva år utan då var vi sjutton, arton och kanske nitton år gamla. Då, på den där rasten mellan svenska och mattelektionen var jag inte Emelie, tio år. Jag var Elin, arton.
När jag lekte så hette jag Elin. Det var det finaste namnet jag visste och Elin, hon var stor och cool. Elin, alltså jag, hade en egen lägenhet och handlade all min mat och alla mina fina kläder själv. På dagarna var jag i skolan och där hade jag klasskamrater, kompisar och mina bästa vänner som jag på håltimmarna skrattade, skvallrade och var ute på stan med. Jag tyckte mycket om skolan och ansträngde mig utan problem och fick bra betyg. Även de ämnen som jag tyckte var svåra, så som matte och natur, ansträngde jag mig i och klarade lätt av. Jag var alltid på bra humör och alla dagar var lika roliga, i mitt liv som Elin18. Och jag hade högar av läxor hemma i lägenheten, men då var det jättekul att räkna x och yn, läsa om kroppen och hur ett öga fungerar, skriva A-fyrasidor med uppsattser och engelskaglosor var också jätteroligt, tyckte jag. Jag hade en mobiltelefon också, en alldeles egen som det ofta ringde i eller som surrade av sms från mina klasskamrater, kompisar och bästa vänner. Jag hade även en dator som jag skrev på ibland, en bärbar. Ibland.

Efter skolan, när jag inte gjode mina jätteroliga skoluppgifter, så var jag ute på stan med mina kompisar, och shoppade. Kläder och smink, en ny väska kanske. Och på helgerna åkte jag kanske hem till min familj och hälsade på. De hade hund, katt och kanske något annat roligt djur. Åh, jag, Elin18, hade en häst också! Ibland. Den hade jag när jag kände för det. Om jag inte åkte hem på helgerna så fanns det alltid någon fest jag kunde gå till. Där mina klasskamrater, kompisar och bästa vänner var, tillsammans med massa nya människor, tjejer och killar. Där spelades hög musik och alla var jätteglada.

Jag drack kaffe också, för det gjode man som stor artonåring.

Nu är jag sjutton år och jag heter fortfarande Emelie. Elin är inte världens finaste namn för mig längre heller. Jag har en egen lägenhet och köper min egen mat och om jag väl har pengar över så kanske jag kan köpa en tshirt en månad. Dagarna tillbringar jag i skolan där jag har klasskamrater och vänner som jag tillbringar lektionerna med vid samma bord, och som jag tillbringar lunchrasten och håltimmar med. Och jag trivs som fisken i vattnet med dom, underbara människorna. Jag anstränger mig i skolan men det räcker inte alltid till. Jag tycker att det är kul i skolan, men absolut inte alla ämnen. Är det någon ämne jag tycker är svårt så anstränger jag mig i kanske en timma eller två innan jag lägger ner det helt. Jag har bra betyg. Bättre i vissa, sämre i andra. Jag ser inte alla dagar som roliga och mitt humör svänger lätt från höger till vänster, från toppen till botten. I min lägenhet ligger högar och högar av läxböcker och uppgifter som skriker sig hesa efter mig.
Och det är inte ofta med ett leende på läpparna som jag läser, eller skriver om ögat, kroppen, x och yn eller A-fyra långa sidor med uppsatser. Jag har en mobiltelefon, en alldeles egen som det ringer och surrar av sms i. Jag har en egen bärbar dator som jag skriver på också. Läxor så som annat.

Efter skolan, när jag inte sitter och skriver mig svettig av alla arbetsuppgifter, så ser jag på teve eller hänger hos någon kompis. Tar en fika på stan. När jag har pengar så kan det även bli så attjag handlar, som sagt. Oftast går pengarna som inte går till mat eller annat till lägenheten, till hårspray eller en ny kajal. På helgerna åker jag hem till min familj och hälsar på. Och jag har fester att gå till men där är inte mina klasskamrater, där är mina andra kompisar som går i en annan skola, en annan stad. Där spelas hög musik och alla har ”a good time”. Jag har ingen häst, inte ens ibland. Jag har en underbar pojkvän dock. Men så som kärlek till en pojkvän tänkte jag aldrig på när jag var liten och lekte. Iallafall inte i stora mängder, kanske en dag jag kände för att ha en pojkvän. Och då hade jag det. Idag fyller den där killen hela mitt huvud med tankar till honom, och hela mitt hjärta ligger i hans händer.

Men jag dricker kaffe.