18/1-10 Stars Are Not Blind
Stjärnorna lyste klart på himlen.
Som alla andra kvällar och nätter så tittar de in genom hennes längehetsfönster. Deras vita ljus speglas i de stora fönstren. Hon ser upp mot dem och de ser tillbaka på henne.
Ibland när hon ställer sig i fönstret och ser upp mot himlen så blinkar stjärnorna till henne, tycker hon det ser ut som. Kanske är det faktiskt så att de ser henne också, tänker hon, och kanske de skickar ut en uppmuntrande blinkning till henne. Berättar att de har sett så mycket genom sina miljoner år på himlen och att hon inte ska ge upp för en sån liten sak.
Stjärnorna ser henne luta sig mot väggen och de ser hur hon strycker två fingrar mot en fotoram i fönstret, som så många gånger förr. Ramen har alltid stått sådär -lite vinklad mot soffan, i det vänstra hörnet av fönstret. Det är en guldram, det kunde stjärnorna se från himlavalvet. Och de visste att den eller det som finns innanför den glittriga ramen är någon som den här tjejen håller kär. De kunde se det på sättet hon kan sitta och stirra på ramen med kortet i flera minuter utan att blinka. Och hur hon varje natt innan hon kryper ner i den stora, runda sängen, pussar på fingertoppen av hennes pekfinger och smeker sedan kortet, långsamt och länge.
En stjärna vände sig till en annan. Det var länge sedan de såg någon annan med henne i lägenheten nu. De kunde inte längre räkna hur många kvällar de varit uppe och sett henne sitta i soffan, ensam med en kopp varmt te i handen. Och det var många, många, kvällar. I många, många veckor. Så synd, säger de till varandra, så synd att en sån söt flicka trycks ner av den kalla världen runt om henne. Hon ser upp mot himlen, nästan som hon skulle höra stjärnorna viska.
Så synd att hon väntar på att livet ska börja, när det igentligen passerar precis utanför hennes dörr.
Gammalt utkast.
Som alla andra kvällar och nätter så tittar de in genom hennes längehetsfönster. Deras vita ljus speglas i de stora fönstren. Hon ser upp mot dem och de ser tillbaka på henne.
Ibland när hon ställer sig i fönstret och ser upp mot himlen så blinkar stjärnorna till henne, tycker hon det ser ut som. Kanske är det faktiskt så att de ser henne också, tänker hon, och kanske de skickar ut en uppmuntrande blinkning till henne. Berättar att de har sett så mycket genom sina miljoner år på himlen och att hon inte ska ge upp för en sån liten sak.
Stjärnorna ser henne luta sig mot väggen och de ser hur hon strycker två fingrar mot en fotoram i fönstret, som så många gånger förr. Ramen har alltid stått sådär -lite vinklad mot soffan, i det vänstra hörnet av fönstret. Det är en guldram, det kunde stjärnorna se från himlavalvet. Och de visste att den eller det som finns innanför den glittriga ramen är någon som den här tjejen håller kär. De kunde se det på sättet hon kan sitta och stirra på ramen med kortet i flera minuter utan att blinka. Och hur hon varje natt innan hon kryper ner i den stora, runda sängen, pussar på fingertoppen av hennes pekfinger och smeker sedan kortet, långsamt och länge.
En stjärna vände sig till en annan. Det var länge sedan de såg någon annan med henne i lägenheten nu. De kunde inte längre räkna hur många kvällar de varit uppe och sett henne sitta i soffan, ensam med en kopp varmt te i handen. Och det var många, många, kvällar. I många, många veckor. Så synd, säger de till varandra, så synd att en sån söt flicka trycks ner av den kalla världen runt om henne. Hon ser upp mot himlen, nästan som hon skulle höra stjärnorna viska.
Så synd att hon väntar på att livet ska börja, när det igentligen passerar precis utanför hennes dörr.
Gammalt utkast.
Kommentarer
Postat av: jenispenis
Sjukt fint, Memmelutt!
Nar ska du gora nagot vettigt av dina skriverier? Du borde bli upptackt av nagon. Skicka texterna nagonstanns?
Trackback
